21 April 2026
Taggar:
När jag stickar tänker jag. Brukar oftast undvika just att tänka i det vanliga livet, men stickning får min hjärna att jobba frittt. Det är inga stora tankar, mer funderingar över sakers tillstånd.
Tex varför så många stickar två sockor samtidigt (med Magic Loop då). Vad är meningen med det? Det är ju nog trassligt som det är med garnet, kanske fyra färger och fyra vingliga stickor. Att då lägga till en massa extra garn att hålla reda på och samtidigt slåss med stickvajern som ska dras ut åt rätt håll flera gånger per varv. Var finns utrymme för att älska garnet? Det har faktiskt hänt att jag fått mig en smocka av en stel, bångstyrig vajer.
Kanske fungerar den här sticktekniken om garnet är ordinärt (en mycket partisk kommentar) och ett par färdiga sockor snabbt är målet.
Jag stickade en handledsvärmare som en slags provlapp för ett par år sedan. Den glömdes bort tills helt nyligen då jag hittade resten av garnet och påbörjade den andra i paret (så att jag kan använda dem, fryser ju liksom om båda handlederna samtidigt). Garnet är ljuvligt, stickningen rolig och jag känner att det inte är bråttom att bli färdig, känner mer att jag vill sticka långsamt och njuta av garnet eftersom det är underbart (en mycket partisk kommentar eftersom jag stickar med Leicester lamm och Kidmohair). Minns inte om jag ens var uppmärksam på det härliga garnet när jag stickade den första. Antagligen inte, det skulle ju bara bli en testmudd.
Den här andra mudden i paret blir inte riktigt likadan som den första (såklart). Stickar hårdare ser jag, så det blir väl nödvändigt att ge efter för flödet och sticka en tredje så att jag, äntligen, kan värma mina handleder symmetriskt.
//Åsa
